Går det att impa på Dr Phil?

av Erika Scott, Aftonbladet

När jag 2010 kom tillbaka till Aftonbladet efter ett par år på tidningen Amelia, hade jag en ambition att skicka ut mig själv som reporter med viss regelbundenhet. Dels för att inte förlora själva hantverket (det vill säga konsten att intervjua, skriva rappa ingresser och hålla en intressant röd tråd i en längre text), dels för att det är så rasande kul att träffa intressanta människor.

Av den ambitionen bidde det endast en tummetott. På drygt fem och ett halvt år går antalet så kallade ”knäck” jag har skrivit att räkna på två händer. Några är mer minnesvärda än andra. Som det med självaste ”Mannen som talar med hundar”, Cesar Millan, som ni kan läsa här.

Skärmavbild 2016-01-13 kl. 13.14.30
In treatment. Vår whippet Monty fick ta plats på Cesar Millans terapisoffa. FOTO: Margareta Bloom Sandebäck.

Innan jag mötte honom, tillsammans med vår whippet Monty, var jag rätt nervös. Cesar är något av en husgud hemma hos familjen Scott, och jag ville inte få min bild av honom krossad, vilket händer allt som oftast när en träffar en kändis IRL. Men Mr Millan var lika ödmjuk, varm och magisk med hundar, som i tv-programmet.

Skärmavbild 2016-01-13 kl. 16.30.11
Det tog inte många minuter innan Monty gick från avvaktande till förtjust. FOTO: Margareta Bloom Sandebäck.

En annan celebritet som jag har träffat vid några tillfällen är Maria Montazami. Dock har jag aldrig intervjuat henne förrän i höstas – och det blev ett smått kaotiskt möte.

Planen var att vi skulle vuxensnacka. Jag skulle äntligen ta reda på allt om Montazamiklanens strikta ”open door”-policy. I stället hamnade jag och fotograf Maria Östlin mitt i inspelningen av tv-programmet Kändisbarnvakten och jag tvingades censurera frågorna så att de blev barntillåtna.

IMG_1999
Vuxensnack? Nåja. Jag fick i alla fall veta lite grann om den berömda ”open door”-policyn.

Nåväl – det är inte den sista intervjun jag gör, hoppas jag, trots att jag har bytt tjänst och nu jobbar mer övergripande med Aftonbladets samtliga magasin. För precis innan jag slutade som Söndags redaktör fick jag frågan om jag vill intervjua självaste Dr Phil.

Skärmavbild 2016-01-13 kl. 16.28.18

Alltså: The Dr Phil!

OM JAG VILL!

För mig är han till och med större än Cesar Millan (fast det är på håret) och jag sitter klistrad framför tv:n varje vardagsmorgon klockan 07:55 då hans program sänds på Sjuan.

Men om intervjun blir av vet jag inte. Kanalen har skickat ett formulär lika långt som Döda havs-rullarna, där jag fått svara på frågor om allt från hur många som läser Aftonbladets magasin varje vecka, till vilka andra A-kändisar jag har intervjuat.

Som sagt, det är ju inte så många de senaste åren, men jag har ju i alla fall träffat hundvärldens Dr Phil, Cesar Millan.

Nu hoppas jag att The Dr Phil gillar hundar.

Och Cesar.

Och mig.

Därför är bubblor bra för knoppen

av Erika Scott, Aftonbladet

Vi sitter bekvämt nedsjunkna i mjuka fåtöljer på Griffins Steakhouse i Stockholm, beställer champagne och skålar för att vi båda nyligen fyllt 50. Jag och Ellinor, min väninna sedan 20 år tillbaka, känner oss fria, starka, lyckliga och fastslår unisont att livet aldrig varit härligare.

IMG_1238
Ellinor Persson och jag firade att vi båda fyllt 50 i höst. Med champagne. Så klart.

Det är bara ett aber. Gång efter annan rynkar vi våra pannor, hummar och kikar på varandra med vilsna blickar, eftersom vårt minne fallerar – framför allt vad gäller namn.

– Eh … vad heter hon nu igen? säger Ellinor och tittar upp i taket som om hon minnesfiskar i sin egen hjärna, ruskar irriterat på huvudet och fortsätter:

– Äsch, du vet … Hon med det häftiga håret!

Jag fattar precis vem hon menar, ser en enorm röd hårman för mitt inre, men tyvärr inget namn och Ellinor konstaterar krasst:

– Herregud, här sitter två 50-åringar och svamlar!

Jag kontrar med att hårddisken uppenbarligen börjar bli full:

– Ungarna kommer ihåg allt, men det är ju inte konstigt. De har ju inte behövt processa ens hälften av mängden information som vi har i knoppen.

Jag suckar och tar en redig slurk champagne. Klunken är både välbehövd och kanske nödvändig, eftersom ”en moderat konsumtion av champagne, cirka tre glas i veckan, rapporteras ha en positiv effekt på de kognitiva funktionerna – till exempel minnet”, enligt en notis i Svenska Dagbladet.

Men det är, som bekant, orimligt att hinka tillräckligt med bubblor för att resultatet ska göra någon märkbar skillnad. Och det där med att jämföra skallen med en överlastad dator, håller inte heller, enligt Rolf Ekman, hjärnforskare och professor emeritus i neurokemi vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Han menar att en 80-årings hjärna kan tävla med 30–40-åringars utan problem. Men, liksom alla kroppsfunktioner, behöver även vår sambandscentral stimulans för att hålla formen och inte bara psykisk sådan, utan också fysisk.

– Rör du dig regelbundet, kan du bli 10–20 år yngre i hjärnan, säger Rolf Ekman till Aftonbladet Söndag.

Tränar, det gör jag redan, så det är alltså insidan som behöver utmanas i mitt fall. Föreslagna vässande aktiviteter är att lösa korsord, sudoku, lära sig ett instrument eller ett nytt språk.

Jag gillar alla.

Fast inte lika mycket som champagne.

Champagne

Rutinerna som inte låter sig ruckas

av Erika Scott, Aftonbladet

Varför känns det otänkbart att äta samma rätt till middag varje dag, medan det går utmärkt att kopiera sin frukost dag ut och dag in, år efter år? Själv vill jag ha en rejäl kopp svart kaffe och ett par mackor. Gärna med ett hårdkokt, skivat ägg med kaviar som pålägg. Inte ens de få gånger som jag intar mitt morgonmål i en fyrstjärnig hotellmatsal ser min frukost särskilt annorlunda ut – jag liksom exporterar den i sin ursprungliga form.

Tråkigt? Förmodligen, men hela min morgonrutin är rätt rigid.
Jag stiger upp vid sex, går ut med Monty (vovven) klockan 06.30 och är tillbaka 07.15. Då väcker jag barnen, brygger kaffe och brer sagda smörgåsar innan jag bänkar mig i soffan med Svenska Dagbladet i knät och de sista minuterna av A place in the sun på Kanal 8. Och varje morgon blir jag lika irriterad. För oavsett hur programledaren krumbuktar och krusar, slutar avsnittet 99 gånger av 100 med att de brittiska spekulanterna konstaterar:

– It’s not exactly right for us.

Så klart det inte är. För de verkar inte ha ett uns av föreställningsförmåga. Kan inte se förbi de nuvarande ägarnas möblemang eller tapeter och saknar kompromissvilja helt och hållet. I de sällsynta fall som besöket leder till att spekulanterna lägger ett bud, är det så löjligt lågt att säljaren omöjligt kan acceptera. I mina mörkaste stunder tänker jag att de som ställer upp i programmet inte alls vill lämna Storbritannien, utan bara är ute efter en sniksemester.

Eller så är de lika fast i sina vardagsvanor som jag är i mina morgonrutiner. Men till skillnad från mig är de helt oförmögna att exportera dem.

IMG_1438
Två brödskivor med kokt ägg och kaviar, samt ett par koppar svart kaffe. Mina frukostvanor varierar inte särskilt mycket.
Skärmavbild 2015-11-22 kl. 11.53.23
Britterna i tv-programmet lägger sällan ett bud på något av de objekt som de ambitiösa programledarna visar dem.

Jag önskar att jag var fyra år igen och helt utan kroppskomplex

av Erika Scott, Aftonbladet

Just nu är jag så oerhört förtjust i konstnären och radioprofilen Stina Wollter. Hennes instagramkonto (@stinawollter) är en fröjd att följa och om du inte är en av hennes drygt 31000 följare redan, så kan jag verkligen rekommendera dig att bli det. Varför? Jo, för att där får du daglig klokskap i form av livsbejakande inlägg – och danser. I somras fick hon snudd på internet att braka ihop när hon la upp sin baddräktsdans. Det är en hyllning till den kropp som hon har lärt sig att älska istället för att hata.

Skärmavbild 2015-10-07 kl. 14.58.07
Stina Wollter, 51, är inte bara konstnär, hon har ett eget radioprogram också, ”Söndagarna med Stina Wollter”, i P4 Stockholm. Självklart är hon en Lovely, lucious lady. FOTO: Sveriges Radio.

Jag tänker att det där måste jag bli bättre på. Jobba på att kunna stå spritt språngande framför spegeln utan att hissa upp brösten dit de en gång hörde hemma. Utan att vilja skyla mig för att det hänger och är slappt.

Faktum är att jag inte varit helt bekväm med min kropp sedan jag var en sisådär fyra år och knatade omkring på Öland obekymrat nakenfisigt om somrarna. Den sorglösheten försvann rätt snabbt. Anledningarna till detta har jag skrivit om i det här inlägget och tyvärr sitter de känslorna kvar som såriga taggar på insidan.

Skärmavbild 2015-10-07 kl. 15.36.24
Obekymrat barfotabarn. FOTO: Pappa Tyko Högbom.

Jag vet. Jag borde veta bättre. Kunna se rakt in i mina egna ögon och säga: ”Erika, du är vacker, duktig och kapabel, istället för: ”Om du går ner fem–sex kilo, så …”. Giftiga tankar bryter ner, goda bygger upp. Det står i varenda självhjälpsmanual.

Doktor Masaru Emoto, japansk forskare och författare till böckerna Vattnets sanna kraft, Vattnets dolda budskap och Budskap från vatten – älska dig själv, går längre än så. Han hävdar att våra tankar direkt påverkar källan till allt liv: Världens vatten.

Med hjälp av en höghastighetskamera lär doktor Emoto ha upptäckt att när vattenmolekyler exponeras för kärleksfulla ord bildas vackra, komplexa och färgrika iskristaller, medan de som får ”höra” negativa tankar och hot förvandlas till ofullständiga, asymmetriska kristaller med dova färger.

Ni förstår att Mr Masuro Emoto har fått tvivlande mothugg, men håll med om att hans tes svindlar, särskilt som vi människor består av 65 procent vatten?

Så, nu ska jag börja tala med mina vattenmolekyler. Tuttarna lär inte lyssna, men kanske kan insidan bli lika porlande bekymmerslös som en fjällbäck.

Eller ännu hellre – som mitt fyraåriga nakenfisiga jag.

ThinkstockPhotos-463234821
Kan insidan bli som en porlande fjällbäck? Det är värt ett försök. FOTO: Thinkstock.

 

 

 

Därför är du sömnlös vid fullmåne

av Erika Scott, Aftonbladet

Klockan är 03:34, jag ligger sömnlös utan att fatta varför, förrän jag slösurfar på sociala medier och görs uppmärksam på att det är natten mot fullmåne. Det är inte första gången det händer. Förra månaden var det likadant, jag var aptrött under kvällen, men när mitt vanliga sömntåg tuffade från stationen lämnades jag kvar på perrongen. Klarvaket utmattad. Och det kanske inte är så konstigt. Månens dragningskraft påverkar ju världshavens tidvatten, så varför inte oss människor också? Vi består, trots allt, till 60 procent av H2O.

Just vattenteorin håller inte professor Asta Pellinen Wannberg vid institutet för rymdfysik i Kiruna med om. Hon menar att månen hänger där den hänger och att dess gravitationskraft är konstant:

– Det enda som jag kan tänka mig är att sömnen störs av ljuset vid fullmåne. Annars tror jag mer att det beror på psykologiska faktorer, förväntar man sig dålig sömn vid fullmåne blir den alldeles säkert det, säger hon till svt.se.

Men Michael Smith, forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, som studerat fenomenet, har konstaterat att hans försökspersoner sov ungefär 20 minuter kortare och hade svårare att somna vid fullmåne.

– Det tyder på att det kan finnas något slags inbyggd biologisk klocka som påverkas av månen, liknande den som styr vår dygnsrytm.

Enligt www.expressen.se visar vissa studier att det föds fler barn vid fullmåne och att människor i högre utsträckning också söker sig till sjukhus, vårdcentraler och psykmottagningar då gubben i månen är på fyllan. Och är det verkligen en slump att engelskans ord för ”galning” är ”lunatic”, efter det latinska ordet för måne – ”luna”?

Så om månen nu påverkar ebb, flod – så varför inte också vår psykiska hälsa? Tro vad du vill. Själv vet jag bara att jag blir komplett knäppknasig av sömnbrist och jag bävar inför natten, för då inträffar en alldeles särdeles spektakulär månhändelse. Den är inte bara full, utan också helröd: ”Blodmåne”, kallas det. Från klockan 02.10 och under fem timmar går det att se hur månen skiftar färg. Tydligast syns fenomenet tidigt på morgonen, mellan klockan 04.11 och 05.24. Då är månen som rödast. Händelsen är unik och har bara hänt fem gånger, enligt NASA: 1910, 1928, 1946, 1964 och 1982.

Om jag tänker ställa klockan? Nej.

Jag lär vara vaken ändå.

ThinkstockPhotos-470262082
I natt är månen inte bara full – den är blodig också. Foto: Thinkstock

Älskade extrahull!

av Erika Scott, Aftonbladet

Han tittar bekymrat på mig och säger:

– Så många av mina patienter sitter i den där stolen och berättar exakt samma historia som du.

Med ”exakt samma historia” syftar läkaren på det jag just lättat mitt hjärta kring: Hur det verkar vara helt och hållet OMÖJLIGT för mig att gå ner ett enda hektogram. Anledningen är att jag sedan fyra år tillbaka har hypotyreos – underfunktion i sköldkörteln. Diagnosen gör att min förbränning är extremlåg och trots att jag medicinerar med syntetiskt sköldkörtelhormon pekar vågnålen på åtta kilon fler än jag önskar.

Nu är jag alltså på min årliga hälsokoll på endokrinologmottagningen och vittnar om hur urbota less jag är på situationen. Jag tränar tämligen mycket och äter sunt. Visst unnar jag mig ett par glas vin då och då, men varje vecka överskrider mina kalorier ut antalet som går in, det har jag app-bevis på. I somras med rejäl råge, då jag och maken vandrade runt hela Isle of Wight (13 mil) på fem dagar.

Om min figur krympte? Marginellt.

Jag får inte ihop ekvationen i min skalle. Hur är det möjligt, rent vetenskapligt?

Läkaren ser milt på mig:

– Det är tyvärr många kvinnor i din ålder som har samma problem som du och vi vet faktiskt inte varför.

Hans ord tröstar mig något. Han är specialist i invärtesmedicin och har alltså inte heller något facit. Han, som har examen i hur kroppens hormonsystem är funtat, mästrar mig inte, säger inte: ”Det är bara att äta mindre och röra på dig mer”, utan bekräftar att det här med viktbalans kan vara ett mysterium.

– Så du tycker att jag ska sluta noja? frågar jag.

– Ja, dina värden är toppen, du är frisk och lever hälsosamt.

– Är det till och med bra att ha några kriskilon när man blir äldre? undrar jag.

Läkaren nickar:

– Lite extrahull är underskattat. Det kan vara skillnaden mellan liv och död om du hamnar på sjukhus en längre tid. Det finns det forskning som visar.

Åh fan.

Plötsligt känns mina plushekton inte lika tunga. Plötsligt tänker jag att de är en tillgång. Plötsligt vill jag hojta: ”Extrahullet, I bloody love you!”

Nåja, jag ska åtminstone försöka.

ThinkstockPhotos-484749476
Muffinsmidja – who cares? Illustration: Thinkstock.

Det blir sällan som man tänkt sig

av Erika Scott, Aftonbladet

Fyra dagar kvar. På fredag, den 18 september, infaller alltså Den Stora Dagen. Jag fyller 50. FEMTIO. Och nej, jag har fortfarande ingen åldersångest.

Men.

I den där toppkonditionen, som jag så fiffigt gav mig själv som utmaning för ett år sedan, är jag inte. Jag är faktiskt rejält otränad.

Min nedåtgående formkurva började i somras då jag fick en sugig muskelbristning i vaden. Hur jag ådrog mig den? Det kan du läsa här. Efter ett antal veckor, då jag mer eller mindre bara kunde hasa fram, drabbades jag av två elaka urinvägsinfektioner med pencillinkurer som följd och förra veckan blev jag tokförkyld. Så nej, den där ambitionen om att vara i mitt livs form på fredag, den blev inte ens en tummetott.

Lite sur är jag, och nog har tanken slagit mig att det är min kaxiga ”fcking fabulous”-attityd som straffar sig, men oavsett: Det ju bara att gilla läget. Min situation är, om något, ett i-landsproblem. Det är inte ett enda dugg synd om mig. Egentligen.

För själva bemärkelsedagen firar jag med familjen i London. Vi checkar in på ett lyxigt hotell och jag har köpt ett par splirrans nya Nike free run, så att jag ska kunna knata runt stan på fjäderlätta fötter.

Dessutom har ju inte min hälsosatsning något bäst före-datum, tvärtom. Det är det ju bara att fortsätta där muskelbristningen och sjukdomseländena satte stopp. Lever jag lika länge som mina förfäder, har jag minst 40 år kvar att hurta på.

What’s the hurry, liksom?

IMG_0308
Pillerpolare. Dök in på Apoteket i lördags och laddade upp med de här. Faktum är att dagen därpå vaknade jag betydligt osnorigare.
Skärmavbild 2015-09-14 kl. 16.59.26
Skokompisar. De här godingarna hoppas jag ska hålla mig skavsårsfri i London. Foto: Sportamore.

 

 

Det är det lilla livet som är det stora

av Erika Scott, Aftonbladet

Två små ord. Det ena har tre bokstäver, det andra blott två. Ändå kan tillvaron helt förändras om du vågar byta ett ”nej” mot ett ”ja”. Det låter enkelt, men det kräver både övning och mod.

Själv är jag en typisk ”nejare”: Åka till New York? För dyrt. Ha 50-årspartaj? För råddigt.

Jag är familjen Scotts ekonom och förnuftiga röst, en tråkstämpel som jag vill ska blekna. Det är inte helt lätt, då min make går i gång på förändring och lägger fram den ena byta liv-idén efter den andra. Eftersom han gasar på så rejält, blir jag den som ställer sig på bromsen.

Men. Nu och då kryper verkligheten under huden. En nära anhörig blir sjuk. En god vän går bort – alldeles för tidigt. Det är då det blir smärtsamt uppenbart att livet inte går i repris. Att vi behöver vara här och nu, inte då och sedan. Att det gäller att säga ja oftare än vi säger nej.

Åka till New York? You bet. Fixa fest? Självklart!

Ändå är det inte en drömresa eller ett rejält kalas som ska till för att vi ska dö lyckliga (eller åtminstone inte ångerfulla). I sin senaste, mycket delade, kolumn ”Inför döden ångrar få att de inte simmat med delfiner”, skriver Ann Heberlein så klokt om vad som spelar roll, egentligen: ”Det är inte på semestern drömmar ska uppfyllas. Det är nu. När det blir mörkare på kvällarna, kyligare i luften och träden fäller sina löv. Det är nu du bestämmer vad du vill göra med ditt liv och hur du vill leva det. Varje dag från och med nu”.

Det är det lilla livet, att tillbringa tid med sina käraste, som är viktigast – inte simmandet med delfiner. Så håll om varandra. Säg: ”Jag älskar dig” ofta, ofta, för en dag är det för sent för allt. För kramar, för kalas och för drömresor.

Det är det enda vi kan vara säkra på.

ThinkstockPhotos-527798803
Foto: Thinkstock

 

 

 

En bra näsa – på gott och ont

av Erika Scott, Aftonbladet

Romanen Parfymen av Patrick Süskind utspelar sig i 1700-talets Paris och handlar om Jean-Baptiste Grenouille, som föds utan kroppsdoft, men med ett extremt välutvecklat luktsinne. Gåvan gör honom befängt besatt av dofter och yrkesvalet är givet: Han blir parfymör.

Skärmavbild 2015-07-13 kl. 14.59.41
God bok. Det var min kompis, Fia Gulliksson, som tipsade mig om det här lilla litterära underverket. Läs den!

Liksom Grenouille har jag också en fabulöst välfungerande näsa och uppfattar dofter som andra aldrig upptäcker. I flera år sa jag till mina föräldrar att det ”luktade tuberkulos” i ett av deras badrum.

– Toka där, sa mamma medan hon sniffade pliktskyldigast i luften utan att förstå vad det var för lukt jag for efter.

Nej, för hon hade inte jobbat som vårdbiträde på infektionskliniken i Östersund där tuberkulospatienter låg i isolerade rum med sterila luftslussar och hostade upp slem som osade sjukdom. Samma obskyra odör som jag alltså vittrade  i mina föräldrars badrum. Några år senare ringde mamma och berättade: De hade en vattenskada. I tuberkulosbadrummet. Väggarna hade inte fuktspärrats vid renoveringen och lukten jag kände kom från dyblöta gipsskivor.

Under åren vi bodde i England sniffade jag fram tre gasläckor, två i vårt eget hem, den tredje lokaliserades hos radhusgrannarna. Jag kände den unkna äggodören genom väggarna och eftersom den familjen bestod av kedjerökare, var risken överhängande att hela längan hade exploderat, enligt besiktningsmannen från British Gas.

– Well done you, sa han, tydligt imponerad.

Kanske hade jag, liksom romanfiguren Grenouille, kunnat bli parfymör, för lika besvärad som jag är av stanker, lika förtjust är jag i parfymer. Min personliga favorit just nu är Inflorescence Eau de Parfum av Byredo, som jag fick som en gåva av Söndags relationsexpert Malena Ivarsson för ett tag sedan. Varför? För att jag kommenterade den goda mixen av liljekonvalj, rosor, fresia och jasmin som hon doftade när vi lunchade tillsammans. Nästa gång vi sågs hade generösa Malena med sig en lyxig påse med parfymen och nu bär jag den snudd på varje dag.

Den är frisk och fräsch – och givetvis helt befriad från ägg- och tuberkulosinslag.

IMG_6613
Lyx. Det här vackra paketet fick jag alltså av omtänksamma Malena Ivarsson, som uppskattade att jag gillade hennes doft.
Skärmavbild 2015-07-13 kl. 14.57.50
Favorit! Vill du dofta som en sommaräng? Då är det här rätt parfym för dig. Och mig. Och Malena.

 

 

I Flen finns inga midsommar-zombier

av Erika Scott, Aftonbladet

Att tillbringa midsommarafton i Stockholms innerstad är en mycket mysko upplevelse. Jag har gjort det två år på raken (2012 och 2013) och andra gången lovade jag mig själv: Aldrig mer.

Det är kusligt som efter en zombieattack. Staden är folktom, alla byggnader står kvar, men är tömda på liv. Visst, det sitter ett och annat picknickande kompisgäng i parkerna, men 99 procent av huvudstadens invånare har dragit utanför tullarna. De är ”på landet”.

ThinkstockPhotos-156300753
Vackert. Men folktomt. Att vistas i Stockholms innerstad på midsommarafton är apokalyptiskt. FOTO: Thinkstock.

Vi, som varken har lantställe eller släktingar att dundra in hos lagom till sillen, nubben och Små grodorna, har blivit kvar i stan. Hukat på balkongen (utom räckhåll för zombierna, man vet ju aldrig), dukat upp matjes, gräddfil och nypotatis. Intalat oss att det är helt okej: ”Det är ju bara en helg”. Fast det är det ju inte. Det är MIDSOMMAR. Då det ska grillas nyfångad abborre, sippas rosévin, badas från bryggor och fikas sju sorters kakor i syrénbersåar.

Och allt ska instagrammas. Helst med hashtaggen ”no filter”. Därför bestämde jag förra året att vi skulle tillbringa midsommarhelgen bortom betongen. Helst i ett litet torp utan internetuppkoppling. Så vi hyrde stuga i fabulösa Flen tillsammans med familjen Westerberg och gjorde allt sådant där svensksomrigt: Spelade minigolf, rodde över sjön, frossade i jordgubbar, skålade i bubbel, kliade myggbett och plockade fästingar. Och jag instagrammade allt. Fast med filter (blir ju ännu lite snyggare).

I år? Same procedure as last year: Flen – here we come!

IMG_5641
Idyll. I det här lilla torpet, strax utanför Flen är vi på midsommar.
IMG_5648
Talang. Frejas kompis, Bea, hängde med oss och visade sig vara rena minigolf-ässet. I år ska hon följa igen, och nu är jag extrasugen på att klå henne.
IMG_5653
Snöpligt. Jag ämnar ta revansch under minigolf-turneringen.

 

ThinkstockPhotos-179318207
I Flen är man utom räckhåll för eventuella zombieattacker. FOTO: Thinkstock.
Sida 1 av 7
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Linnea Carlén
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB